Jag har två barn. En dotter, Bella, som fyller 17 år nu i november och en son, Cazpian, som fyller 6 år nu i november. Bella fick diagnosen adhd för ungefär ett år sen och Cazpian står i kö för utredning autism/adhd. Min man, Nille, har diagnoserna adhd och högfungerande autism. Jag själv står oxå i kö för att få göra en utredning av adhd/autism.
Välkommen till NP-världen!
Jag personligen har fått kämpa mig fram genom hela livet för att försöka passa in, och då speciellt när det kommer till relationer med andra. Det sociala har varit min största svårighet. Däremot har jag alltid legat i framkant när det gäller att lära mig saker, till exempel kunde jag läsa när jag var fyra år. När min son Cazpian började bli större så såg jag mig själv i honom, han har samma svårigheter som mig när jag var barn. Eftersom jag aldrig någonsin fick någon hjälp av mina föräldrar så tänkte jag: Jag kommer aldrig bli en sån förälder som stoppar huvudet i sanden och låter barnet klara sig genom livet så gott den kan!
Aldrig!
I och med detta har jag märkt att det förmodligen kommer bli en enda lång kamp, och då syftar jag på både förskola och skola. Min erfarenhet så här långt är att i princip ingen personal har den kunskapen som krävs för att det ska bli riktigt bra. Vi har haft många turer med personal plus stormöte med rektor, specialpedagog, BVC-psykolog och andra inblandade ända sen Cazpian var 2 år. Sen hade man kunnat tro att det skulle bli bättre när han började i förskoleklassen i år med tanke på all information från förskolan som följde med honom dit. Men icke!! Det tog inte ens fyra veckor innan allt började om.
Ruta ett
Nu är vi lite tillbaka på ruta ett känns det som. Klassföreståndaren menar på att ”jag har minsann jobbat som lärare i x antal år och har stor erfarenhet av barn med NP-diagnoser”. Jag å min sida hävdar att hon drar alla barn över en och samma kam utan att ha förståelse för individen. Ungefär där befinner vi oss nu.
Som tur är
Som jag nämnde överst står Cazpian i kö för utredning, han har alltså inte fått någon diagnos ännu. Men…enligt läkaren så är misstankarna så pass starka att vi ändå fick en remiss till ”Mottagningen psykisk ohälsa barn och unga”. Dit får man egentligen bara komma om det redan finns en diagnos. Som tur var fick vi komma dit iallafall! Där får vi föräldrar träffa en barnpsykolog som är specialiserad på NP-diagnoser. Ett slags föräldrastöd. Charlotte, som vi träffar, är guld värd! Hon hjälper även till med att kontakta berörda parter i skolan så att olika möten blir av och att information sprids.
Kavla upp ärmarna
Det är bara att kavla upp ärmarna och fortsätta kämpa! För mig finns det inget som heter ”ge upp”!
När min son hamnade i kö för utredning så krävde jag att få en likadan! För det är faktiskt så att man måste få rätt hjälp själv innan man kan hjälpa någon annan fullt ut, och jag vill vara den bästa föräldern jag kan bli. Det är mitt mission!
Hur kan du??
När jag skriver öppet om det här händer det att jag får vissa kommentarer som till exempel: ”Hur kan du lämna ut dina barn på det här sättet???”
Mitt svar: I våran familj lever vi inte kvar på 1800-talet där det var vanligt att låsa in ”annorlunda” barn i ett rum på vinden och låtsas som att de inte existerade. I våran familj är alla unika och älskade individer som förtjänar att synas och lyftas fram precis som alla andra.
Sen är det oerhört viktigt att berätta om det här så att kunskapen och förståelsen kan öka i samhället, och det gör den inte om alla sitter och håller tyst!
Jag har minst hundra andra saker jag vill skriva om angående detta men då blir inlägget för långt.
Kram ❤️
//Emma
