Hur kommer det sig att vissa själar inte går över till ljuset när dom dör?
Hur kommer det sig att vissa själar fastnar i limbo efter döden? Varför går dom inte vidare till Andra Sidan? Varför går dom inte till ljuset?
Det kan bero på många olika orsaker såklart, men i mitt arbete med att hjälpa vilsna själar hem så har jag märkt att det finns en del orsaker som är betydligt vanligare än andra.
Här är den absolut vanligaste orsaken:
Mediciner, droger, alkohol.
Om en person är kraftigt medicinerad, drogad eller berusad vid dödsfallet så uppstår en förvirring. Denna förvirring kan göra att personen inte förstår att den dött och därför blir den ”kvar”.
En annan vanlig orsak
Den andra vanliga orsaken är att dödsfallet har skett plötsligt och oväntat. Det kan till exempel vara att personen blir mördad eller att den är med om en plötslig svår olycka som gör att den dör. Även här gäller samma – en förvirring uppstår och själen vet inte vart den ska ta vägen.
OBS!
Nu säger jag inte att ALLA som stämmer in på beskrivningarna ovan har fastnat här! Det jag säger är att vissa tenderar att göra det – pga en stark förvirring i samband med dödsögonblicket. De allra flesta går över ändå, oavsett dödsorsak.
Men, alla själar som har fastnat här..vart tar dom vägen? Vart finns dom?
En vanlig uppfattning är att dom uppehåller sig på kyrkogårdar eller hemma hos folk. Jag delar inte den uppfattningen.
Det jag har märkt är att vilsna själar (jordbundna andar) har för vana att dra sig dit det är mycket folk. Och det är inte konstigt när man tänker efter, för vad hade du gjort om du behövde akut hjälp? Hade du gått till en enslig kyrkogård eller hade du sprungit till närmsta galleria med massor av folk?
De ställen jag upptäcker flest vilsna själar på är: tågstationer, gallerior, gågator på stan, konserter, restauranger, pubar och så vidare. I princip överallt där det är mycket folk.
Vilsna själar söker efter någon som kan hjälpa
Dom söker någon som kan se dom, höra dom och hjälpa dom.
Vilsna själar är mycket förvirrade och förtvivlade.
Jag har inte varit med om en enda gång där den vilsna själen tackat nej till hjälp för att komma ”hem”. Tvärtom. Om jag ser någon på avstånd och frågar så tar det inte mer än en sekund förrän den står rakt framför mig och nickar (säger ja).
Känslan av att kunna hjälpa en vilsen att hitta hem är otroligt fin! Det är en stark och känslosam stund. Då blir jag glad och berörd ända in i själen.
Kram ❤️
//Emma
