Här tänkte jag berätta om Livstemat relationer och vad det kan innebära, likaså hur det temat är kopplat till Livssyftet. Eftersom jag har väldigt mycket att skriva om det kommer jag dela upp det i flera inlägg. I varje inlägg kommer jag ta upp mig själv och det jag har gått igenom som exempel. Det här är inget som är lätt för mig att göra, men någonstans tänker jag att det alltid finns några som blir hjälpta av det (även fast jag aldrig får veta det) och det räcker för mig.
Jag börjar med att berätta kortfattat om mitt livssyfte, och det är att hjälpa andra på olika sätt. Att ge råd, vägleda, informera, lära ut och hjälpa till med läkning (healing) och förståelse. Mitt livssyfte ligger inom området andlighet och personlig utveckling. Sen finns det givetvis andra mer personliga syften som jag har med den här inkarnationen, som till exempel att bryta karmiska mönster (mer om det en annan gång).
Relationer som livstema
Jag är av den övertygelsen att vi alla väljer vårat livssyfte innan vi föds in i en ny inkarnation, men jag tror även att vi väljer ett livstema för den inkarnationen. Livstemat ska hjälpa oss att uppnå själva syftet.
Jag har vetat i över 20 år nu att mitt livstema är: Relationer.
Relationstemat är det som gamla själar oftast väljer just därför att det hjälper oss att utvecklas allra mest.
De själar som väljer detta tema har oftast även valt att födas in i en destruktiv familjekonstellation. Det kan till exempel innebära att en eller båda föräldrarna har problem med missbruk, att en eller båda föräldrarna misshandlar fysiskt, psykiskt eller känslomässigt, att en eller båda föräldrarna själva lider av psykisk ohälsa eller psykiska sjukdomar/störningar/syndrom på olika sätt och då inte har förmågan att kunna ta hand om sina barn på ett bra sätt. Barndomen blir då mycket svår och även traumatiserande.
Det valet gjorde jag
Min barndom var svår. Men ännu värre blev det efter traumat jag upplevde när jag var 8 år. Efter det stora traumat blev jag helt personlighetsförändrad. Sunda föräldrar hade sett det direkt och skaffat professionell hjälp till barnet. Mina föräldrar gjorde inte det utan här skulle allt vara som vanligt = jag skulle vara som jag alltid varit innan traumat. Den enda ”hjälpen” jag fick var att tvingas till olika situationer som jag då inte klarade av. Min mamma (i maskopi med min nya lågstadielärare) gjorde allt dom kunde för att jag skulle bli utåtriktad, social och glad igen. Det funkade inte! Det enda deras agerande ledde till var att jag utvecklade panikångest, och då speciellt i sociala sammanhang. Det resulterade i att skolan blev en ren plåga för mig. Jag hade sån ångest att jag fick ont i magen varje dag jag gick dit (men extra ont i magen varje gång jag visste att jag skulle bli tvungen att prata inför hela klassen). Det var fruktansvärt!! Och här menar jag inte att jag bara tyckte att det var obehagligt (vilket är normalt) utan jag upplevde ren och skär dödsångest! Jag ville hellre dö än att behöva uppleva den fasan. Den känslan höll i sig genom hela skolåldern (även fast det blev något bättre i gymnasiet). Jag utvecklade även ätstörningar, stressbeteenden och olika undvikande beteenden. Idag vet jag (tack vare flera års professionell terapi) att jag skulle fått diagnosen PTSD redan vid åtta års ålder, men som det nu begav sig så uppmärksammade ingen det utan jag blev tvungen att fortsätta leva som ”alla andra” vilket blev helt förödande för mig.
På den tiden visste jag ingenting om livssyften, livsteman och liknande. Det enda jag visste var att det var något fel på mig. Jag var inte som ”alla andra” så det måste ju betyda att det var något seriöst fel på mig.
Så trodde jag då.
Men idag vet jag bättre
När jag tittar på gamla kort från när jag var bebis så känner jag både glädje och sorg. Glädje när jag ser den här oskyldiga, glada och förväntansfulla lilla bebisen, och sorg eftersom jag vet vad den här lilla bebisen fick gå igenom senare i livet.
Idag vet jag mer om hur saker och ting hänger ihop. Jag vet varför jag varit med om alla svåra saker i livet. Jag vet syftet. Men trots att jag är medveten om det så kämpar jag fortfarande med att förlåta mina föräldrar på djupet. Det är svårt! Men en vacker dag så kan jag säkert det.
(Fortsättning följer när jag har viljan att skriva)
Har ni frågor gällande det här inlägget är ni välkomna att kontakta mig via: november_1126@hotmail.com
Jag svarar i mån av tid
Kram ❤️
//Emma
