Hej!
Som många av er vet så kraschade jag år 2013 och blev utbränd – utmattningssyndrom och utmattningsdepression. Jag visste inte då varför det blev så. Varför? Jag som tränade 3-4 dagar i veckan, åt hälsosamt, hade ett stimulerande jobb och många vänner. Hur kan det komma sig att man då kraschar totalt vid endast 32 års ålder?
Samma år jag kraschade fick jag en remiss till Öppenvårdspsykiatrin via vårdcentralens samtalsmottagning – det pga att deras 12 samtal med KBT-terapeut inte hjälpte mig alls (och om dessa samtal inte hjälper är dom skyldiga att skicka en remiss vidare, tänkte passa på att tala om det utifall det är så att du själv går den vägen och känner att du inte blir hjälpt).
Den första Psykoterapeuten jag träffade på Öppenvården bestämde samtalsterapi för mig i första hand. Redan efter några veckor så frågade jag honom rent ut: Kan det vara så att jag har någon form av diagnos? Till min förvåning så skrattade han till och sa: Du syftar på ADHD? Nej nej nej! Det har du INTE! Du har bara en ångestproblematik!
Jaha.
Sen gick det ett par månader till. Under den tiden kunde jag inte släppa det där med diagnoser. Något kändes inte rätt (den berömda magkänslan ni vet). Så jag tog återigen mod till mig och frågade honom igen: Är du helt helt säker på att jag inte har någon diagnos? Den här gången märkte jag att han blev irriterad på mig. Han svarade: NEJ! Du har BARA en ångestproblematik!! (Underförstått – ta aldrig upp ämnet med mig igen för jag är utbildad och du är inte det). Punkt slut!
Jaha. Vad mer kunde jag göra än att ignorera magkänslan och släppa ämnet? Och det var precis det jag gjorde – i nästan 11 år!
Efter 1,5 år blev den Psykoterapeuten långtidssjukskriven. Kanske lika bra för han var extremt lättirriterad vilket gjorde att jag inte vågade öppna mig fullt ut. (På den tiden visste inte jag att man som patient alltid har rätt att byta terapeut om man känner som jag gjorde).
Jag hamnade i kö igen i väntan på ny psykolog. Det tog ett år. Den nya psykologen var nyutexaminerad. Helt grön. Då hade jag en liten förhoppning om att hon läst igenom min journal med nya friska ögon. Nej. Hon tog upp där den förra slutat. Mer samtalsterapi fast med KBT. Jag (som inte vågade ta upp ämnet diagnoser mer) körde på hennes linje. Med facit i hand så blev det väl ungefär som att gå till frissan och bara få håret tvättat istället för den där klippningen en så väl behövde. Det blev ytligt med andra ord – inget som verkligen hjälpte mig.
Sen helt plötsligt slutade hon jobba där (det fick jag veta av en sekreterare som ringde upp). Jag hamnade återigen i kö i väntan på ny psykolog.
Så otroligt tröttsamt!
Något år senare fick jag en ny tid. Inte hos en psykolog eller liknande utan hos en kurator! Jag tänkte: OMG! En kurator? Och vad exakt ska hon lyckas hjälpa mig med? Men till min förvåning så ordnade hon en PTSD-utredning (efter mitt eget önskemål). Utredningen visade oxå att jag hade PTSD. Då tog terapin en annan vändning. Tyvärr hann vi inte med så mycket innan jag blev attackerad av en hund vilket gav mig diagnosen Akut PTSD, får man den diagnosen mitt i en traumabehandling så måste den pausas i ca 3 månader tills den akuta fasen lagt sig. Under den perioden slutade även hon sitt jobb och strax efter det bestämdes det att vi skulle flytta från Falun till Nora kommun (efter fler traumatiska omständigheter).
Efter flytten hamnade jag i kö i väntan på en psykolog (såklart). Vid det här laget hade det gått ca 10 år sen min första kontakt med Psykoterapeuten som både skrattade åt mig och blev arg på mig.
I Juni nu i år fick jag äntligen en psykolog!
I väntan på den psykologen hände det en del som fick mina misstankar om en diagnos för mig själv att stärkas än mer! Det var dels att min dotter Bella fick diagnosen ADHD och dels att min son Cazpian (5 år) fick en remiss till BUP för utredning gällande neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Den här gången hade jag betydligt mer kunskap, styrka och mod! Jag tänkte hålla min ”föreläsning” för den nya psykologen och vara väldigt bestämd med mina krav = Ge mig en utredning för neuropsykiatriska funktionshinder!! Så skedde oxå – trots att jag var rädd för att inte bli tagen på allvar. Jag babblade på! När jag var klar uppstod en tystnad = mitt mod sjönk. Jag tänkte ”Nej!! Nu är jag rökt! Han kommer bara säga att jag har en ångestproblematik och skicka mig till samtalsterapi/KBT”.
Men där hade jag fel!! För efter tystnaden sa han: Jaha, jag hade ingen aning om det här. Hade jag vetat det skulle jag ha förberett mig bättre.
Jag: ?????
Det slutade med att det blev ett bedömningssamtal uppdelat på två gånger med ingående intervjuer, där emellan fick jag fylla i x antal sidor med olika skattningsformulär. Efter det skulle han konsultera sitt team och återkomma.
Behöver jag säga att jag satt som på nålar under den tiden?
Sen helt plötsligt ringde han. Och han sa så här: ”Ja…jag kan säga som så att du inte är helt ute och cyklar när du begärde den här utredningen. Jag har sammanställt allt och konsulterat mina kollegor. Nu har jag ställt dig i kö för en neuropsykiatrisk utredning.”
Jag tror inte någon kan föreställa sig lyckan och lättnaden som jag kände där och då! Men ÄNTLIGEN! Nästan så jag kände för att köpa några trisslotter. Efter 11 år händer det! Haha.
Ja, så är läget här just nu. Jag står äntligen i kö och jag är superglad för det!
Mitt lilla budskap till er är: Ge aldrig upp! För plötsligt händer det…oavsett om det dröjer 11 år!
Kramar ❤️
//Emma
