Ni som följer mig vet att jag blev attackerad och svårt biten i ansiktet och i magen av en hund för några år sen. Hunden var inte våran utan en vi hade på prov för att eventuellt bli fodervärdar åt. Denna attack skedde helt oprovocerat mitt på dagen när jag skulle gå ut och rasta honom. Vi hann inte mer än några meter från porten när han helt plötsligt gav ifrån sig ett avgrundsmorr och flög på mig. Jag fick sy massor av stygn både på utsidan och insidan av ansiktet. Jag polisanmälde såklart, men det blev nedlagt. Polisen lämnade över ärendet till Länsstyrelsen som inte heller gjorde något. Inget hände!
I somras
I somras hade ridskolan här i byn ett kollo för barn. Jag tänkte att det skulle vara kul för Cazpian (6 år då). På måndagen när det startade åkte vi dit hela familjen, bara för att se hur det var och för att stötta Cazpian i att våga gå dit (Cazpian har förmodad autism och ska utredas snart). Väl på plats vågade Cazpian vara själv med ledare och barn efter en stund så jag och Nille satte oss vid ett bord i entrén och väntade. Där låg ridlärarens hund och sov. Efter några minuter kom ett annat föräldrapar och satte sig bredvid hunden på bänken. Strax efter kom deras dotter springandes glad i hågen, hon gick fram till hunden för att klappa. Döm om allas vår förvåning när hunden gav ifrån sig ett avgrundsmorr (exakt lika som den hund jag blev attackerad av). Alla vi vuxna hajade till! Speciellt jag förmodligen, jag var 100% säker på att flickan blivit biten!
Som tur var blev hon inte det!
Hennes föräldrar var väldigt hundvana så pappan sa till ägaren (ridskoleläraren). Han uttryckte att hunden inte uppvisade ett friskt beteende och han ifrågasatte även om hunden skulle få vara lös på ridskolan bland alla barn överhuvudtaget. Jag och Nille höll med. Ägaren viftade bort hela händelsen och menade på att lilla vovven bara var 8 månader och löpte för första gången. Hon menade alltså inget illa.
Okej, det hade man väl kunnat köpa
Men jag tror varken att vi eller de andra föräldrarna gjorde det. Jag själv är uppväxt med en tik, hon betedde sig aldrig aggressivt i samband med löp. Varken som ung eller vuxen. Min man hade tik, hon var aldrig heller aggressiv. Sen har vi träffat mängder med löptikar genom åren – ingen har uppträtt aggressivt. Ingen.
Dagen efter
Jag följde med Cazpian till kollot. Eftersom det började vid lunchtid tog jag med en matlåda som vi värmde där. Sen satte vi oss utomhus tillsammans med ridläraren och en till ledare. Jag och Cazpian satt vända mot entrén till stallet där hunden var bunden. När Cazpian ätit upp så frågade han vart de andra barnen var. Ridskoleläraren sa då att dom var inne i ridhuset och lekte. Efter en liten stund så sa Cazpian att han ville gå dit för att se vad dom gjorde. (Wow, tänkte jag!! Vad modigt av honom!). Både jag och dom andra hejade på! Klart du ska gå dit!
Attacken
Cazpian reste sig upp från stolen och gick rakt ut mot grusvägen som leder till ridhuset. Sen följde han vägen upp, lugnt och sansat.
Då helt plötsligt hör vi samma aggressiva morr som dagen innan, och innan någon hinner reagera så har hunden (i sin väldigt långa lina) hunnit springa fram till Cazpian och huggit honom helt oprovocerat i armen!
Jag flög upp! Samtidigt som jag rusar fram får ägaren tag i linan och drar bort den ”söta” 8-månaders förstagångslöperskan. Cazpian fick total panik!
Jag blev galen!
Samtidigt som jag försökte inspektera Cazpians skador och trösta honom så upprepade ägaren som ett mantra: ”Hon har aldrig gjort så här förut, hon har aldrig gjort så här förut….”.
Till slut rev jag i och påminde om gårdagen! Jag sa att det spelar ingen roll om din hund bara är åtta månader och löper för första gången! Hon är bevisligen mentalt instabil och ska inte vistas bland barn överhuvudtaget!
Sen hade jag inte tid med att stanna kvar för att avsluta dialogen utan jag behövde få en hysterisk liten pojke därifrån, tvätta armen och ta oss hem.
Hemma
Efter en lååång stund av tröstande och pratande så somnade Cazpian i soffan med sina gosedjur. Då ringde jag polisen och anmälde. Jag skickade in bilder på skadorna och allt. En vecka senare…ärendet nerlagt och polisen hade skickat vidare till Länsstyrelsen. Några veckor senare ringde en handläggare från Länsstyrelsen och jag fick berätta allt igen och skicka in bilderna på nytt. Han höll med om att hundens beteende inte var friskt – men han kunde inget göra (förutom att prata med ägaren och dokumentera ärendet utifall det skulle hända igen).
Då kände jag mig så uppgiven och maktlös!
Jag till och med höjde rösten åt handläggaren och frågade vad som skulle krävas för att åtgärder skulle vidtas mot hund och ägare i dessa fall?
Handläggaren var väl ungefär lika maktlös han, och berättade att myndigheterna tyvärr inte hade så mycket befogenheter just nu på grund av rådande lagstiftning. Men…han berättade även något annat.
En ljusning vid horisonten
Just nu finns det ett nytt lagförslag här i landet med mer strikta regler för hundägare – och då speciellt med fokus på hundar som kan utgöra fara för människor och hur myndigheter ska kunna ingripa i sådana situationer. Den här propositionen (”Hund under kontroll”, Prop: 2025/26:57) behandlas just nu i riksdagen. De huvudsakliga förslagen i det här är:
- Att Länsstyrelsen ska få större befogenheter. Det här innebär att de bland annat ska få besluta om omedelbara omhändertaganden av hundar i fler situationer än vad de får göra idag.
- Att polisen får utökade möjligheter och då lättare ska kunna omhänderta hundar som bitit eller visat ett farligt beteende mot människor.
- Att polisen får besluta om avlivning av omhändertagna hundar i särskilda fall.
Om riksdagen godkänner det här förslaget så är tanken att många av förändringarna ska börja gälla under våren 2026. (April- Maj).
Jag hoppas verkligen att det här går igenom!
För rättssystemet i våra fall var under all kritik.
Sen handlar det faktiskt inte så mycket om de fysiska skadorna (även fast jag fick nervskador så halva ansiktet hängde i flera veckor). Utan det värsta är det psykiska. Traumat som kommer av att ha blivit attackerad så att en nästan såg Pärleporten där ett tag. DET är det värsta! Och sen att ingen hålls ansvarig efter det…..det känns faktiskt som ett hån.
Tacksamhet
Idag är jag tacksam för att jag lever, och jag är tacksam för att min son inte blev illa skadad fysiskt!
Avslutningsvis
Det är en MYCKET dålig idé att som ridlärare skaffa en liten valp och sen låta den följa med till ridskolan och vara där hela dagarna tillsammans med ett hav av barn! Den valpen får aldrig vara ifred! Tänk alla ungar som klappar, gullar och gosar med valpen HELA tiden.
Jag förstår till 100% att just den här hunden utvecklade en aversion mot barn!
Jag håller inte hunden som ansvarig här, utan ägaren.
Kram ❤️
//Emma
