Jag känner tacksamhet!
Tacksamhet över livet! För jag lever! Jag dog inte den där decemberdagen år 2021. Jag överlevde!
Hund på foder
Som många av er redan vet så skulle vi ta en avelshund på foder för två år sen. Vi blev lovade att den här hanhunden var SÅ snäll och barnvänlig. En perfekt familjehund!
Men efter bara fem dagar kom sanningen fram
Den femte dagen skulle jag som vanligt gå ut och rasta honom. Det var isigt och halt ute. I nedförsbacken utanför vår port i Falun var jag extra försiktig, trots det halkade jag till och sträckte ut armarna för att hålla balansen samtidigt som jag sa till vovven att ta det lugnt. Sen fortsatte jag gå…men inte hunden. Jag vände mig om och sa: ”Vad är det med dig nu då?”.
Som ett lejon
Då såg jag han stå där med sänkt huvud. Dom lysande ögonen var helt fokuserade på mitt ansikte. Han morrade dovt. Det sista jag hann tänka innan han flög på mig var att han såg ut som ett lejon på savannen. Ett lejon som precis skulle attackera sitt byte.
Jag var bytet
Han flög på mig med ett rytande! PANG sa det när han satte tänderna i magen på mig! Han bet och slet och försökte få ner mig i backen. Jag stod emot! In i det sista stod jag emot.
Snövallen
Min otur var den upplogade snövallen bakom mig. När han bet och knuffade mig bakåt snubblade jag på snövallen och föll. När jag försökte resa mig upp så…PANG! Käftarna slog igen om mitt ansikte. Mitt nästa minne är att jag försöker skydda min hals (för den tänkte jag skydda till varje pris).
Änglavakt
Precis när jag tänkte att: Nu dör jag! DÅ backade hunden helt självmant bakåt och stannade där. Attacken var över.
Starka bilder!
Dessa bilder togs en kort stund efter attacken.
Bilden ovan visar min mage – området precis nedanför naveln och ner till blygdbenet.
Ansiktet:
Som ni ser på bilden fick jag även nervskador – högra näsborren förstorad och högra mungipan hänger neråt.
Jag hade ingen styrsel i munnen överhuvudtaget! Jag kunde inte göra en ”pussmun”, det gick inte att stänga munnen på det sättet. Jag kunde inte vissla. Jag kunde inte skölja munnen med vatten – då sprutade vattnet åt alla håll och kanter. För att skölja munnen efter tandborstning var jag tvungen att hålla ihop läpparna med fingrarna.
Det blev några stygn…
På akuten blev jag sydd både utanpå ansiktet och på insidan av läpparna (han bet rakt igenom). Dessutom blev det ett akut tandläkarbesök eftersom jag slog i munnen i isen när jag ramlade med en lös framtand som följd. Jag fick en provisorisk tandställning i några veckor.
Vad som hände
Vi skickade tillbaka hunden omedelbart!
Jag gjorde en polisanmälan – vållande till kroppsskada.
Ägaren lovade att avliva hunden!
Hur det blev
Åklagaren la ner ärendet. (Har man lånat en hund som attackerar eller till och med dödar så leder inte det till åtal. Om en hundägare ska bli dömd så ska den uttryckligen ha bussat hunden på personen ifråga. I uppsåt).
Polisen lämnade över ärendet till Länsstyrelsen.
En snubbe från Länsstyrelsen ringde upp mig och intervjuade. Han bad även om tillstånd att få läsa journalen från akuten. Dessutom skickade jag mina bilder till honom (på skadorna). Sen hörde jag inget mer.
Ägaren: Sket i att avliva hunden. Så vitt vi vet är han ute på foder igen någonstans. Förmodligen har ägaren tagit minst en kull valpar till efter honom (eller ännu fler) som han sålt för dyra pengar. Mycket läskigt!
Idag
Idag två år senare har jag läkt ihop skapligt rent fysiskt. Ärren i ansiktet är väldigt ”fina” och nervskadorna har läkt till 90%. Jag kan göra en pussmun igen. Jag kan vissla och jag kan skölja munnen utan att använda fingrarna. Dock är högra näsborren fortfarande förstorad och högra mungipan hänger fortfarande en liten aning (men den hänger inte lika mycket). Ärren på magen är dock fula och jag har ärrvävnad stor som en pingisboll. Plastikkirurgen sa att hon kunde skära upp och skrapa bort ärrvävnaden – men… hon kunde inte garantera att den inte kommer tillbaka (och kanske blir ännu värre). På grund av det väljer jag att avvakta innan jag bestämmer mig.
Rent psykiskt så fick jag diagnosen Akut PTSD. Redan innan hade jag diagnosen C-PTSD så det blev lite kaka på kaka. Men jag hade bra professionell hjälp så det var ingen fara.
Det jag märker idag är att jag har blivit väldigt rädd för att gå utomhus när det är halt. Det är som att hela mitt ”system” blivit övertygad om att ifall jag halkar och ramlar så kommer jag dö. Så fort jag råkar slira till med ena foten kickar Fly-fäkta reaktionen igång med full kraft så jag nästan får total dödsångest på plats! DET är jobbigt! Tyvärr går jag inte så många promenader på vintern tack vare det. Säkrast att hålla sig hemma säger hjärnan. Jag har även blivit livrädd för att åka bil – speciellt på vintern – av samma anledning. Rädd rädd rädd för att slira av vägen eller krocka. Jag undviker gärna det med.
Tacksamhet
Det som hände fick mig att uppskatta livet ännu mer!
Måhända att jag inte ser lika ”bra ut” nu som innan.
Men vem bryr sig??
Jag lever!!
Kram ❤️😊
//Emma
(Bilden nedan är tagen efter attacken. Det ena ärret syns tydligt från näsborren och nedåt).
